Nu tar Lily en tupplur så därför passar jag på att skriva lite här. Känns som jag inte hinner med datorn så mycket nu. Men hallå, den kommer ju i allra sista hand! Men ibland kan det vara skönt att få göra annat än att vara mamma och hushållerska hela tiden.  

Ibland känner jag mig som en kärring, en riktigt gammal kärring som inte gör annat än vardagssysslor. Städar och tar hand om barnen (barnet i detta fall) .. kamma håret och ta på sig fina kläder händer mycket mer sällan än ofta. Trots allt är jag bara 22år. Men oavsett min ålder så har jag alltid känt mig lite lillgammal.


När jag var liten så ville jag inte leka med dem andra barnen om vi hade främmande, hellre satt jag med dem vuxna som drack kaffe vid bordet, för att höra vad dem pratade om. Visst har jag också haft en tonårsperiod då man  försökte hitta sin identitet. Men den perioden höll tack och lov inte i sig så länge, jag menar en del håller ju på så tills dem är 25. Min period höll nog på från 14-17. Sedan blev allt sånt tråkigt. Visst kunde jag ändå gå ut ibland på krogen då jag blivit åldersmogen för det.. men dem sista åren har det inte blivit mycket sånt. och helt ÄRLIGT, jag saknar det inte.  Däremot kan det vara roligt att träffa lite tjejkompisar och svänga rumpan på dansgolvet, men lika gärna nyktert för mig.

Och nu när man fått barn, så känns det inte alls okej att dricka alkohol. Vet inte om det bara är nu det känns så för att hon fortfarande är så liten, eller om det bara hipsvips ändras för att jag nu älskar någon så mycket att sånt bara faller bort.?!

EN sak är säkert, hon ska aldrig någonsin få se mig onykter!!!!

Ibland saknar jag tiden då man kunde duscha varje dag om man så önskade, eller gå ut på en lågpromenad på kvällarna då man inte kunde somna. Då man kunde ligga i soffan och glo på tv en hel dag då man kände sig matt och slut i hela kroppen, för att inte tala om dem gångerna man är sjuk.. och dessutom ska ta hand om ett sjukt barn, då saknar jag den tiden, då man bara kunde försöka sova bort bassiluskerna och virusen. Men hur mycket jag än saknar sånt, så vill jag ABSOLUT inte byta bort det mot Lily. Hon har fört så mycket ljus i mitt liv. Så mycket kärlek.


Tänk så konstigt, att man kan känna så mycket kärlek som man gör när man får barn. Och tänk - den kärleken kommer barnet själv aldrig känna för någon förens denne själv får egna barn! För hur mycket jag än älskar mina föräldrar så känner man inte samma sak för dem, eller för en vän, syskon, pojkvän, man eller livskamrat som man känner för sitt barn. Så känner i alla fall jag. Och det är först när man får barn man förstår hur ens egna föräldrar känner för en själv - om allt står rätt till vill säga. För jag kommer älska Lily lika mycket oavsett vad som händer, hur illa hon kommer bete sig. Jag kanske inte skulle acceptera eller godkänna allt hon gjorde eller kommer att göra i framtiden, men oavsett kommer jag älska henne lika mycket.