Idag har det verkligen varit en jobbig dag, både på jobbet och hemma.
För det första så var man så himla slut efter en lååång dag på jobbet och såg fram emot en lugn kväll hemma liggandes framför tv:n och sedan få somna så fort som möjligt för att ta krafter inför en lång morgondag. (oj blev en lång mening)
Men så blev självklart inte fallet..
Dan hade ju lovat att tvätta idag (hade bokat tid) eftersom han är ledig nästan jämt och jag aldrig.
Dessutom fanns bara denna tvätt-tid , denna vecka och vi har väldigt mycket som måste tvättas innan flytt.

När jag kom hem så möter jag Dan-ute sen på nätterna- Banan i trappgången.
Jag frågar hur det gick med tvätten och han säger: Jag klev just upp.
Då bytte jag fort min mask, till den bittra och blev sur som en mulen åsna.
Kliver in i lägenheten, ser att det är kaos + massa disk. och Dan försvinner ut. och är säkerligen ute hela natten igen.

Jag orkar inte gå och plocka efter honom hela tiden, då han aldrig ställer upp tillbaka.
Han är som en liten fjortis som behöver en sträng morsa som läxar upp honom... suck.. han blir nog aldrig vuxen.

Just nu känns det som kaos i mitt huvud. Man hinner inte annat än att jobba. och energin är så slut när man kommer hem från jobbet eftersom man hela tiden går, pratar och lyfter tunga lyft samt  hela tiden måste hålla en god min och ett glatt humör för både otrevliga/trevliga  förvirrade/dementa och sjuka  gamla tanter  och gubbar som inte alltid är så bra på att visa tacksamhet fast än man sliter häcken av sig för att göra dem nöjda och ska få uppleva livskvalité trots den sits dem sitter i.

Och när man väl kommer hem så ska man fortsätta slita. Man varken har tid eller ork till att laga mat, eller äta. Matlusten försvinner med orken och då kommer mattheten och sedan ligger man och här hungrig iaf och kan inte somna. 5 timmars sömn MAX per natt.. sedan är man på jobbet minst 10 h minst 6 dagar i veckan. Jag är redan less..
Och har just gått ut skolan... Hur ska det gå för mig i framtiden?

Jag känner mig isolerad i mitt eget liv.
Man läser om andras liv.. ena dagen är dem i london andra i spaninen och sedan reser dem lite till och gör dem inte det så umgås dem med vänner eller hittar på andra saker som jag bara kan drömma om att göra. Jag är så avundsjuk..
Jag vill också kunna sitta ute på stranden i något varmt land och skriva i min blogg, och veta att imorgon så sker det nått ännu mer spännande och att jag hela tiden har något att se fram emot.

Men.. jag hoppas att jag också är på väg mot det livet..

Man väljer ju sin egen väg genom livet, eller hur? Väljer jag rätt eller inte, ja det kan bara framtiden visa.
Just nu är jag bara så förvirrad, kanske oroar jag mig för mycket om framtiden hela tiden. Men jag vill ju ha en plan, en dröm en längtan och något att sträva efter. Just nu känns det som jag står i mitten i en korsning som har minst 10 vägar att välja mellan. Och jag just tagit en av dem smala krokiga vägarna, som står för en tuff hård väg som antligen kan sluta bra eller dåligt.. men blir det bra så blir det riktigt bra! Men sen då? Vad händer sen, och vad vill jag med mitt liv?

Jag vill gå skola, jag vill ha en bättre utbildning, är polis det enda jag vill bli? den stora sanna drömmyrket i mitt liv?
Det tror jag inte.. Men det kanske är bra. för går det åt skogen så har jag någon av dem andra 9 vägarna att vandra.

Just nu sitter jag i sängen.. sneglar mot tv:n varannan minut, tv.. är så less på tv:n.. Jag hoppas att jag en dag har så mycket mer roligt för mig än att umgås med tv:n på kvällarna!

Vi hörs en annan dag! Kram på er alla...