Ibland känns allt så hima bra.. men sen finns det vissa stunder varje dag då man känner det där som gör så ont i hjärtat.
Saknaden.. saknaden av den man tycker om så otroligt mycket, men ändå vet att man aldrig kommer att få vara med igen..
Ni vet den där känslan som sätter sig som en klump i magen, som får en att känna sig mätt, inte kan äta.. oro i kroppen. Inget lugn.. Man känner sig helt vilsen, undrar en massa som man inte tycker man fått svar på. Finns många saker man går och ältar inom sig, saker som man aldrig kommer att få veta.. kanske inte vill veta heller.  Konstigt nog kan jag sova på nätterna. Men visst känns det tomt.. Det känns tomt bredvid mig.. Vaknar ofta att jag ligger intryckt mot väggen.. som att jag ska göra plats för en till.. sen tittar jag bak.. men där finns ingen.. 

var allt bara en lögn?
Allt känns så iallafall..

Inerst inne är jag så arg, så ledsen, så besviken när jag tänker på dig.... och NEJ.. jag tycker inte det är okej.
Jag tycker inte det du gjorde var okej..

Även om jag måste försöka hålla masken, försöka låta trevlig, försöka vara din "vän" så vet vi båda hur allt ligger till...  Men ja.. det finns lyckliga stunder, lyckliga dagar! När jag tänker om min framtid, på den lilla pluppen som ligger i min mage.. på mina nära och kära då är jag lycklig! <3

Jag har ingen aning hur jag ska kunna glömma detta bara, eller aceptera det som hänt..
jag får försöka fylla ut dem tomrum som finns med annat...  Men när ska man kunna släppa?!