Det händer mycket i livet där det oftast handlar om att man ska gå vidare..
Sjukdom, död, skilsmässor, förlust m.m. Man ska bearbeta och gå vidare..

På något konstigt sätt har jag alltid haft lätt att gå vidare när det händer saker som berör mig.
Jag hittar alltid sätt som gör det lättare, och gräver inte ner mig som en del kan göra.
Men gör jag fel? Borde jag inte ligga och deppa i en säng i massa månader över den situation jag befinner mig i.
När barnets pappa lämnade mig så var jag jätte ledsen, dem 12 dagarna jag var kvar där nere i trelleborg var dem värsta dagarna i mitt liv. Jag kräktes mer än någonsin, kunde inte äta, ville bara sjunka genom jorden. Jag kände att jag förlorade min andra hälft, förlorade någon som i minna drömmar skulle finnas där för mig i all framtid som jag skulle finnas där för honom. Jag förstod ingenting, allt kom som en chock. Massor förstår jag fortfarande inte, men jag kan aceptera att det blev som det blev. Jag kan hitta förklaringar och omständigheter utan att skylla på honom, utan på vår sitation. Desvärre finns det någon/några andra där ute som beskyller mig för allt. Jag var felet i vårt förhållande, jag var felet för att jag inte kunde ha en dräglig vardag, tjäna massor med pengar och få nya kompisar som jag ville umgås med varje dag direkt jag flyttat 170 mil, till för mig en helt ny värld. Personligen tycker jag att det är trångsynt och väldigt ledsamt att vuxna människor hela tiden måste ha någon att beskylla för att kunna försvara sig själv och försöka gå vidare. Vill man hitta sig själv måste man också se sina brister och bekänna att man inte alltid gjort rätt. Inte försöka ta till med medel som får en att tro att alla andra är felet och inte sig själv.

Pappan till barnet sa en gång till mig i telefonen då jag kommit hem igen: tror du att det bara är dig det är svårt för? hela min framtidsdröm har ju spruckigt. Den jag ville ha barn med skulle jag leva med.

Dem orden förstod jag aldrig. Det var inte jag som valde detta, varför slänger du ut dem orden på mig?
Tror du inte att mina drömmar också spruckigt.!?


Nu känns det iallafall bättre. Kanske för att kontakten mellan mig och pappan till barnet börjat rinna ut i sanden, jag slipper höra alla klagomål och vad som gör mig till en dålig människa. Kanske också för att personer i dennes närhet visar mig att dem kan förstå mig också, att dem inte alls håller med sin bästa vän, utan kan se bådas sidor på saken. Jag mår också bättre för att jag vet att jag kan leva utan honom, inte saknar honom, och har nått så mycket mer älskvärt att se fram emot. Kärleken till ett barn dör aldrig ut, försvinner inte.

Ibland är jag överlycklig över det som komma skall, Åh vad jag inte kan vänta tills det blir december.
Jag vill baka pepparkakor, lussebullar.. dricka glögg med russin i.. Känna alla julens dofter. Gå i kyrkan på lucia och rysa till dem fina låtarna som sjungs. Jag vill känna snön under mina skor, den kära snön som jag nästan inte fick se skymten av förra året. Har aldrig saknat snön mer än nu. Och framför allt välkomna min alldeles egna underbara flicka/pojke till världen.

Det finns också mycket som oroar mig när det gäller att just bli ensamstående mamma.
Ekonomiska och juridiska frågor.
Hur barnet kommer att ha det, med bara en närvarande förälder i sin uppväxt.
Hur jag ska orka ifall komplikationer uppstår.

Men jag försöker att tänka bort dem negativa sakerna. Nu ska man bara njuta av sin graviditet och förbereda sig inför den nya tiden, mammatiden.
Bara barnet är friskt och mår bra ska jag göra det bästa av allt annat.


Jag har inte skrivit i min blogg om detta innan, och hade inte tänkt göra det. Denna blogg är egentligen inte djup eller känslomässig överhuvudtaget. Den har nog aldrig visat mitt riktiga jag. För vem vill egentligen öppna sig för alla okända människor där ute som kan kritisera och tolka allt som dem själva väljer att göra det.

Nu känner jag mig stark och är redo att möta allt ont och gott som kan kommas att möta.
Jag vet själv vem jag är och det är väl det allra viktigaste.
Dessutom har jag lösenord på bloggen av just den anledningen, att kunna bestämma vilka människor jag vill ska kunna dömma eller inte.

/M.