Såg igår att det fanns en facebook grupp som heter "vi som stödjer alla pappor att få träffa och ha rätt till att få ha sina barn ".  Visst är det väl en fin tanke.. men finns det inte människor där ute som förstår att det finns pappor som skiter totalt i sina barn.. och sen kan komma 10 år efter och ska ha alla de olika rättigheter? Det finns också pappor tycker sig ha rätt till sina/ sitt barn men vägrar själv att offra tid eller pengar på att träffa dem.. allt ska liksom vara gratis och flyta på enligt deras egna behov av att träffa sitt barn. Visst finns det säkert fall då det är mamman som sitter i den sitsen också, men jag tror det är vanligast att barnen bor hos sin mamma när föräldrarna inte bor ihop. Sen finns det pappor (och självklart också mammor) som inte är lämpade att vara i umgänge med sitt/sina barn. Exempelvis dem som har drog och alkoholproblem, psykiskt instabila människor, dem som begått grövre brott som våldtäkter, pedofiler, mördare.. Är det så lämpligt att dem ska få umgås med sina barn då mamman eller pappan inte vill att det ska vara så? Ska man inte tänka på barnets bästa??

Kanske är lätt för mig att resonera så då jag inte bor ihop med Lilys pappa och har en massa problem runt just vårdnad och umgänge. Jag har ensam vårdnad och tänker fortsätta ha det. Lilys pappa vill ha gemensam vårdnad och strider nu för just detta. Men till saken hör att han bor 170 mil bort och dessutom aldrig hör av sig, förutom då att han varit här i två dagar då hon var 5 dagar gammal, samt då hon var 8 månader då han träffade henne i fyra timmar. Där emellan har han skickat ett vykort och vi har pratat i telefonen 4-5ggr, och alla dem gångerna har JAG ringt honom. JAG har också skickat mms med bilder på Lily, och mejl där jag skickat bilder och berättat om hennes utveckling. Nu har han kommit till ett stadie då han tycker att det är alldeles för dyrt att resa hit och hälsa på sin dotter, trots att han tidigare fått åka hit gratis en av vägarna båda gångerna. Och bott gratis en av gångerna, betalat 100kr den andra.

Man kan tro att det är han som lever på minimumbeloppet varje månad, men det mina kära vänner ska ni inte tro. Han tjänar faktiskt en rätt så bra lön. Samt att han har tillgångar som inte vanliga svenssons här uppe har. Men som sagt han tycker att det kostar för mycket för honom att resa upp hit fyra ggr per år för att träffa sin dotter, så därför är nu förslaget att jag ska betala hälften av alla resekostnader samt åka ner dit två ggr per år. Vilket jag absolut inte vill.. Men jag antar att jag måste. Jag vill inte ge honom gemensam vårdnad då jag känner att han ändå inte kommer vara delaktig i Lilys liv på ett sätt som gör att han kan vara med och bestämma om henne på det sättet jag nu gör. Samt att han bor alldeles för långt bort. För mig känns det som att han bara vill ha det för "maktens" skull.. Om han verkligen ville ha det för relationen till Lilys skull så kunde han ju ha visat det på andra sätt.

Ett förslag hans advokat hade var att han skulle få ha Lily 5ggr per år. Jul, Lilys födelsedag, påsk, två veckor under sommaren en vecka under april. Jag pratade med henne och hon menade på att jag skulle resa med Lily till stockholm och möta honom där och därifrån skulle han ta henne till skåne och sedan skulle vi återigen träffas i stockholm när jag skulle ta hem henne. Detta gick jag dock inte med på och nu vet jag inte om han tänkt ta ärendet vidare eller om han förstod vad socialtanten sa, att hon är för liten för att vara ifrån mig så länge och på så långt avstånd, och dessutom känner hon ju inte honom alls. Hon har ju till och med träffat min pappas frus pappa mer än sin egen och han bor 100mil bort..

Sen tycker jag att det är jätte konstigt om han ska få ha henne alla högtider då han annars inte bryr sig. Jag som får ta hand om henne dygnet runt annars, kämpa då vi är sjuka, göra allt grovgöra ( det är ju inte bara jobbiga saker med att få vara med Lily men det är ju en hel livsstil att ta hand om ett barn) varför ska han få ha henne på alla roliga högtider? Och hur skulle ni känna om ni var tvungen lämna bort ert barn till en man ni inte litar på, som bor 170 mil bort och sitta hemma och inte kan göra nått ifall barnet vill hem, gråter, är ledsen eller något händer?
Hade han bott här hade det varit en annan sak. Närheten skulle göra mig tryggare.. visst skulle det säkert fortfarande vara en massa tjaffs, men jag skulle inte känna mig lika otrygg som jag känner mig nu. Jag hade kunnat åka dit på 5min om det skulle vara något...

Vi ska göra ett schema för år 2011.. han krävde det. Tycker jag är lite konstigt också då han knappt velat hälsa på henne under detta år. Men.. vad gör jag? Tydligen har han inga SKYLDIGHETER, men en massa RÄTTIGHETER .Bara jag som tycker att sveriges rättsystem är käpprätt? Jag tycker att man borde utforma fallen efter varje individ. För alla pappor är inte änglar.. men alla är inte heller svin. Så varför drar man samma slutsatser gällande alla?