Bebisar vars föräldrar låter dem ligga kvar och skrika några minuter innan de plockar upp dem riskerar att få stora problem med framtida kärleksrelationer. Föräldrar som blir irriterade på sina bebisar och ignorerar deras behov av närhet lär sina barn att de inte kan lita på människor och att det är dåligt att visa sina känslor. Femminutersmetoden och andra skrikmetoder förstör barns tilltro och trygghet.

Just nu lyssar jag på en e-bok av Dan Josefsson (och Egil Ling) som heter ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation”. Där beskriver författarna orsaken till att vissa människor har så svårt att få en hållbar kärleksrelation. De kan vara svartsjuka, kvävande, rädda eller alldeles för påflugna. Vissa vill flytta ihop direkt medan andra tackar nej efter tredje dejten. Andra människor fungerar utmärkt i kärleksrelationer och håller ihop i många år. Och nej, det handlar inte om att hitta rätt person – det handlar om hur man som barn knöt an till sina föräldrar under sina första 1,5 år i livet. Vilken relation fick man med sina föräldrar och hur lärde man sig att hantera närhet som en kärleksrelation innebär?

Anknytningen till föräldrarna är otroligt viktig. Den startar redan på BB och under det första 1,5 åren av barnets liv formas det beteende som man styrs av i relationer ända upp i vuxen ålder. Bebisar och barn behöver närhet, trygghet och omvårdnad. De signalerar vad de behöver genom rörelser och läten och om föräldrarna inte märker något börjar de skrika ut sina budskap. Föräldrarna hanterar dessa signaler antingen genom att tillgodose barnets behov eller genom att bli irriterade eller genom att ignorera barnet. Barnet lär sig snabbt vad det behöver göra för att få sina behov uppfyllda. Detta handlingssätt har barnet med sig och det påverkar barnet för resten av livet och specifikt i mötet med kärleksrelationer.

Författarna presenterar fyra olika anknytningsmodeller:

• trygg
• undvikande otrygg
• ambivalent otrygg
• desorienterad otrygg
  
  
  Trygga

60-70% av alla människor blev tryggt anknytna till sina föräldrar. Föräldrarna svarade på deras signaler och försökte uppfylla barnets behov. De tog upp barnet när det skrek, sov ofta tillsammans och gav barnet mycket närhet och trygghet. Dessa barn växer upp med en tro på att de är värdefulla och att de kan vara lyckliga och trygga i relationer med andra. När en annan människa vill ha närhet i en kärleksrelation så känns det inte skrämmande utan fullt normalt och härligt.

Otrygga undvikande

De otrygga undvikande utgör 15-25% av befolkningen. Dessa barn brukar ofta ses som självständiga och trygga. Men i själva verket är det precis tvärt om. När man gjort tester på ettåringar rör dessa barn inte en min om föräldern lämnar barnet ensamt. Barnet verkar t o m ignorera föräldern och blir inte ens glad när föräldern kommer tillbaka igen. Barnen vill inte bli burna, de gråter inte och klagar inte. De vänder sig bort och visar inga tecken på stress. Men i själva verket upplever barnen i en övergiven situation tyst panik. De har enormt höga stresshormoner och pulsen skenar.

Eftersom barnets föräldrar inte har kunnat hantera barnets behov av tröst och närhet så har barnet blivit avvisat gång på gång. Då har barnet lärt sig att närheten minskar när barnet visar känslomässiga behov. För att rädda den lilla närhet som barnet har möjlighet att få så lär sig barnet hur det ska göra för att erhålla åtminstone lite närhet. Föräldrarna har tydligt visat att barnet måste vara tyst och lugnt ochdölja sina känslor. Då kanske föräldrarna står ut med barnet. Detta blir det enda sättet att skapa närhet till sina ovilliga föräldrar.

Dessa barn blir rädda för närhet och vågar inte visa känslor i kärleksrelationer som vuxen. När en blivande partner blir sugen på att träffas oftare så drar sig den otrygga undvikande undan. Hon/han blir rädd för att bli sårad av närheten eftersom ett undermedvetet minne ligger kvar från hur föräldrarna betedde sig när hon/han var liten. Många otrygga undvikande börjar leta fel hos dejtingpartners för att kunna motivera för sig själv varför hon/han vill dra sig undan innan man ens lärt känna personen. Andra vågar inte ens stanna till morgonen utan ”nöjer sig” med one night stands. Vissa väljer att vara tillsammans med redan upptagna personer eftersom de då vet att relationen inte har någon varaktig framtid. Att ha en varaktig kärleksrelation blir oerhört svårt.

Otrygga ambivalenta

5-15% av befolkningen är otrygga ambivalenta. Dessa barn ses som besvärliga och klängiga. Om man gör tester på ambivalenta ettåringar där föräldern lämnar rummet så skriker barnen i panik och klänger på föräldern. När föräldrarna kommer tillbaka igen blir de inte lugna i föräldrarnas famn, utan de försöker åla sig ner på golvet igen. Väl på golvet vill de bli upplyfta och de skriker och gråter. De vet inte om de ska närma sig eller dra sig ifrån sina föräldrar.

Anledningen till att barnen blivit sådana är att deras föräldrar varit nyckfulla när det gäller respons på barnens signaler. Ibland har de gett närhet och trygghet och ibland har de bara satt sina egna behov före. Barnen är därmed väldigt osäkra på sig själva. De har lärt sig att föräldrarna ej går att lita på. Ibland har den ena föräldern varit trygg och den andra avvisande.

Dessa barn blir ibland oerhört ”klängiga” även som vuxna. De vill flytta ihop och gifta sig tidigt i ett förhållande för att på så vis försäkra sig om att den andra partnern kommer att stanna kvar. De är ofta svartsjuka och har dåligt självförtroende/självkänsla. De söker ständig bekräftelse och vill ha kärleksförklaringar och uppvaktning. Ibland kan de vara otrogna just i sitt sökande efter ytterligare bekräftelse.

Desorienterad otrygg

Barn som blivit fysiskt eller psykiskt misshandlade och skrämts av sina föräldrar är gravt desorienterade och har urusel anknytning. Deras föräldrar tolkar ej barnets signaler och barnet växer upp med att få kraftiga relationsstörningar. Denna variant är mer ovanlig och den hanteras inte i boken ovan utan detta kräver större insatser för att komma till rätta med.

Slutsats

Hur man tar sig an sin bebis är alltså oerhört viktigt för hur barnet kommer att ta sig an relationer i vuxen ålder. Hur ska man då göra för att ge sitt barn en trygg anknytning?

• Lyssna på ditt barns signaler och uppmärksamma dem alltid. Försök att tillgodose ditt barns behov så omedelbart som det är möjligt (men se skillnad på nödvändiga behov och ”sug”, särskilt när barnet blir äldre eftersom det annars kan bli bortskämt).
• Barn kan aldrig få för mycket närhet! Barn blir inte bortskämda av närhet. Bär ditt barn. Det finns många bra ergonomiska selar och sjalar som underlättar och ger dig fria händer. Under det första året är det en bra att man bär många timmar per dag. Låt din famn vara basen för ditt barn och babysitter/barnvagn/filt på golvet vara ”pauser”.
• Sov tillsammans med ditt barn (såvida du inte råkar ha fått ett barn som trivs bättre med att sova själv). Om det inte fungerar att sova tillsammans är det bra om barnet säng står i direkt anslutning till föräldrasängen så att föräldrarna snabbt kan komma till undsättning om barnet vaknar och är oroligt.
• Använd inte metoder på ditt barn och framför allt inte skrikmetoder som t ex femminutersmetoden, sova hela natten-metoden och liknande. Om sömnen är ett stort problem rekommenderar jag Elizabeth Pantleys ”Somna utan gråt”.

Om du vill ta del av kunskap kring anknytningsteori och nära föräldraskap så rekommenderar jag böckerna ”Nära föräldraskap” av Jorun Modén samt Tomas Ljungbergs ”Vad är naturligt för mitt barn”. Dessa böcker är lättlästa och handgripliga.