Självmord som är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år innebär att det är tre ggr så många som dör i självmord än i trafiken i sverige per år.
Alltså var sjätte timma tar någon sitt eget liv.

Ändå sastsas det 70miljoner kr på trafiken och endast 2miljoner på självmord.
Det finns heller ingen statlig handlingsplan eller målsättning berörande självmord.

Detta gör mig väldigt frustrerad och orolig på samma gång.
Jag menar; hur många ska egentligen behöva må dåligt och ta sitt liv innan främst staten och regeringen ska börja reagera och sätta in fler insatser?
Om dem inte kan göra det hur ska vi andra då kunna hjälpa?
Varje självmord som begås kostar samhället 18,6 miljoner kronor, alltså kostar det sverige mer än 74miljarder kronor per år, för att personer som behöver hjälp inte får det och tar sitt liv.
Egentligen vill jag inte  börja skriva om pengar, men eftersom det verkar vara mest intressent för vår regering, och också det som brukar få det att börja reagera så gör jag det främst för att hjälpa dem som behöver dessa resurser för att kunna bilda en handlingsplan, satsa pengar och personal för att folk som behöver hjälp men inte får det  ska slippa behöva ens tänka tanken att ta sitt liv.

Så frågan är då: Är inte detta nog med pengar för att få samhället att reagera?
Kan vi inte satsa dessa 74miljarder på forskning, medicin och personal som kan hjälpa dem som mår dåligt att få ett väl fungerande liv igen?

Alla mår vi dåligt någon gång, ingen mår alltid bra. Men vissa mår sämre.. Vissa mår så dåligt att den enda utvägen man ser är att inte leva mer. I vissa fall, oftast det flesta så kunde man bara behövt lite mera resurser, lite mer tid, för att denna person inte skulle behöva bara se mörker. Men som alla säger så verkar tiden vara väldigt dyr, och i detta fall kan man nästan säga att tiden här har ett pris!
Och tydligen är det mer än 74 miljarder kronor.

De flesta som lyckas ta sina liv är män, men de flesta som försöker ta sina liv är kvinnor.

I studier av Bris ? barnens rätt i samhället har man sett att när man får vara anonym så vågar fler erkänna att man har haft funderingar på självmord, och många också försökt att begå självmord.
Problemet är bara; Hur ska vi kunna hjälpa en anonym person?
Det finns många olika typer av orsaker till att en person försöker ta livet av sig. Ofta hänger det ihop med en personlig kris, till exempel arbetslöshet, konkurs, ekonomiska svårigheter, skilsmässa, dödsfall av en nära och kär person.

Självmord som inte lyckas betraktas ofta som ?ett rop på hjälp? i stället för en önskan att dö. Det är dock tio gånger större risk för personer som har gjort ett självmordsförsök att till slut ta sitt liv. Risken är som störst under de första sex månaderna efter ett självmordsförsök. De flesta som försöker ta sitt liv har tidigare berättat detta för andra människor. Ta därför alltid hot om eller tankar på självmord på allvar.

Egentligen är det inte att dö som är det man helst vill med självmordet utan att bli fri från de svåra känslorna.  Ett självmordsförsök är alltid ett rop på hjälp. De flesta vill inte dö, de vill få slut på sitt lidande.

Om vi alla tänker efter så kan jag nästan försäkra mig om att vi alla vet någon, känner någon, eller känner någon som känner någon som har tagit sitt liv. Men vi läser aldrig om det i tidningarna, vi ser det aldrig på tv, vi pratar inte ofta om det förän det kanske händer oss själva. Och då vet vi inte hur vi ska handskas med det, vi förstår inte varför, vi förstår inte varför det inte finns fler som hjälper, fler resurser, fler som vet.

Jag tycker att vi ska göra detta ämne mindre tabu-lagt, för som det är idag så är självmord det ämne som talas minst om, men människor dör mest av.

Jag vill se en förändring, vill inte du?