Jag säger att i ett förhållande så ska man kunna lita på varandra, anförtro sig åt varandra, ha gemensamma mål och planer på livet. Kunna anpassa sig efter varandra och kunna se den andre partnes behov. Kunna älska varandra då den andre personen förtjäna det som minst. Ställa upp och finnas där, även då man minst anar det.
Kunna chocka, göra oväntade saker för varandra, kunna ge tillvaron i dagen en glimt av ljus och hopp.

För somliga spelar ålderskillnad en väldigt stor roll, rutiner i vardragen, intressen, mål i livet, hur man visar känslor, hur man bemöter, framtidsplaner, utseende, humor, yrkesval, klädstil och framförallt helheten.
Men hur vet vi att vi hittat den rätta? och när vet vi att det är nog, att en relation som tidigare varit bra inte längre fungerar? Och varför ger man upp hoppet? Vinner konflikterna över kärleken? Är det lättare att bryta upp än att försöka lösa? Man lovar, man säger saker till varandra, ska bättra sig, ska försöka, men ändå slutar det oftast lika dant.

Är vi människor för rädda för att öpnna våra hjärtan och tala ut med varandra? Jag tror att om man verkligen vågar säga vad man tycker och prata när man känner att något inte stämmer så skulle många fler kunna lösa sina konflikter i en relation. Men ibland kanske man är rädd för att skrämma den andre i relationen. Att den personen ska känna att man är för mycket, har för höga krav, vill för mycket.

Ibland kan man älska någon så mycket att relationen inte fungerar längre. Och hur vet man att man tycker om varandra lika mycket? Kan man någon gång veta det? Kommer det alltid vara så att den ena personen känner att dem är den som får förhållandet att flyta på?

Idag sa någon att man vill ha en kille med erfarenhet, som man kan byta livserfarenhet med. Att man inte har något i utbyte av en person som kanske är lika gammal. Att man vill ha en partner som har varit med om mycket, kanske rest mycket, prövat många olika jobb osv..
Det kan jag till vis del hålla med om, men finns det då någon där ute som skulle vilja ha mig?
En person som knappt rest, inte vet mycket om livet i säg och inte har nästan någon yrkeserfarenhet?
Vad ser då killen som en dag säger att han tycker om mig, i mig?

Svartsjuka, otrohet, lögner och svek. Ska det också alltid vara något som någon känner till i något av ens förhållande? Har man verkligen hittat den rätta om man känner igen någon av dessa ovannämnda?
Visst svartsjuka behöver inte vara något dåligt om det är i "lagom mängd". En del säger att svartsjuka kan vara ett sätt att visa sina känslor för någon, att om man vet sig vara lite svartsjuk så visar det ju bara att man tycker om den andra partnern, att man inte vill förlora den till någon annan.
Men då åter till tilit och förtroende, behöver man vara svartsjuk om man litar till 100procent på sin partner?
Hur långt har det gått om man blir svartsjuk för att man tror att ens partner tänker "förbjudna tankar" om någon annan?
Jag tror att alla är kapabla till att vara otrogen, men att vi helt enkelt väljer att antligen vara det eller inte.
Det handlar om att kunna styra sina behov och tankar. Man väljer själv vad man gör och inte. Även om man vissa gånger inte ser konsekvenserna i det man gjort.

Den stora frågan då som även jag skulle vilja ha svar på:
Om man är otrogen mot någon, är det verkligen så att man inte behöver älska den personen man har en relation med? så klart har jag inte svaret, men funderingar och resunemang, som allt ovan!
Ibland kanske man är fast i ett förhållande, man vågar inte bryta sig ur, även om man vet att det vore det bästa för en själv. Man är fast i en evighetscirkel. Men tror att om vi bryter upp så tar livet slut här och nu. Att det inte finns en värld utanför sin relation till sin partner. Eller så kanske man är sån som person att man aldrig nöjer sig med det man har. hela tiden vill ha något annat, blir less fort. Tror att det hela tiden ska finnas någon bättre, kanske lever i en drömvärld?

Jag tror också att ingen person någon gång tänkt förbjudna tankar om någon annan medan dem haft ett förhållande. Vi människor kanske helt enkelt är så? Vareleser som aldrig nöjer sig med det vi har.

Gud vad jag svamlar. Om jag kunde vara lika bra att resonera i mina skolarbeten.. suck.. åter till pluggandet.!
Förresten, kanske ska skriva om dagen lite: (allt för att undvika att plugga)

Såg film i morse.. två stycken faktiskt: rattatouille, och en annan som jag inte kom på namnet på just nu. Igår såg jag i now pronounce you chuck and larry  . Båda filmerna var helt okej. men den sistnämnda är ett måste!
Idag har jag vart hos pappa en sväng, sedan varit ute och gått med min käre kusin Ida. Sedan har jag gett min kära fisk johan nytt vatten i skålen också. . börjar ju bli hemskt då man måste simma i sin egen skit.

Vi hörs!? /M.