En skräckis!
- I ett mörker en stjärna lyser. På en stig en pojke går, utan kläder, förlorad kärlek, frysen han vandrar mot ödets spår. Inget hopp om att finna vägen, vägen mot lycka och liv igen. Mot sin vilja men i nöd, slumrar han trött mot något vi kallar för en långsam död.
En natt så kall som isen på toppen av ett fjäll, så mörk som i kistan hos ett lik som nästan ruttnat bort och lika så kuslig som då håret reser sig i nacken då någon gått förbi, så var det denna natt i gränden på en döende stad.
På gatan gick en pojke, den enda levande varelsen som vandrade under himmelens mörker denna natt. Han var lika lång som en halvväxt man och hade lika svart hår som natten själv.
Pojken hade trasiga kläder, slitna skor och ingen hade någonsin sett hans ansikte eftersom han alltid gick med huvudet böjt framåt medan han valsade fram mellan gränderna.
Det var en natt i oktober då höstmörkret föll som djupast och alla med ett hjärta och en själ låg i sina sängar och sov, utom en. En tjej som lovat att vara barnvakt åt sin syster. Hon körde på gatan med sin bil som nästan inte gått att starta denna kalla natt.
Flickan som körde var trött och ville egentligen ligga hemma i sängen och sova som alla andra verkade göra denna kväll.
Hon var dessutom rädd för mörkret och brukade vanligtvis inte köra bil denna tid på natten.
Plötsligt tvär stannade bilen och flickan flög mot rutan med en kraftig smäll. Hon svimmade av i några långa sekunder.
En stund satt hon kvar i bilen och sedan i chock försökte hon knäppa upp sitt bälte för att gå ut och bevittna det värsta man kan tänka sig, att ha kört över en levande varelse.
Med tunga skakande ben lämnade hon bilen och gick fram till huven som tagit en hård smäll av krocken. Hon hukade sig ner på knä, grät av rädslan och det oförglömliga som hon nu skulle bevittna. Hennes hjärta slog så hårt att hon knappt kunde andas och händerna ville inte följa hjärnans order. Mot sin vilja, men med sitt mod som snart skulle ge vika så lutade hon på sin rygg och öppnade ögonen för att se vad som fanns under hennes bil.
Ingen kommer någonsin att kunna förklara vad som just hänt, inte heller den flicka som körde bilen, men där under fanns ingenting, inte en människa, inget djur, inte ens en droppe blod.
Flickan visste inte om hon skulle skratta eller gråta, men en liten sten föll från hennes hjärta.
Hon tittade en extra gång för att vara säker, men hon såg inget annat än dem blöta orangea löven som låg slickade mot den blöta asfalten under hennes bil.
Hon ställde sig upp igen och satte sig i bilen.
Flickan försökte att andas lugnare, att koncentrera sig men samtidigt försöka förstå vad som just hänt, något som inte ens den klokaste kunde förklara. Hon startade bilen igen som efter några hårda sparkar på kopplingen lyckades gå igång.
Hon tittade i backspegeln då hon körde därifrån, vägen bakom såg ut att slingra sig emot henne som en hungrig orm.
Ögon blodsprängda som ett strypt lik och en hud lika vit, var bilden flickan såg nästa gång hon tittade i backspegeln. Hon skrek från botten av sin mage, men ljudet räckte inte utanför dörren på hennes bil. Flickan stampade på bromsen med all den kraft hon fick fram, men bilen fortsatte bara att rulla som att den vore fastlimmad på den hala väg som plötsligt fått ett eget liv. Ögon svarta som natten och tårar som frusit till is var den sista bild flickan gav den stad där alla sov. Sedan körde hon rakt ner i en älv som forsat under den bro där flickan körde av vägen i över tusen år.
Man har senare hittat flickans bil i älven där hon själv ligger någonstans, men aldrig kroppen på det lik som legat där i snart tio år. Föräldrar berättar om pojken utan ansikte som spökhistorier för sina barn för att hindra dem att gå ut sent på nätterna. Men som alla historier som en gång varit sanna har även denna blivigt en myt. Men vad dem inte vet är att just denna natt så går en pojke på just deras gränd och tittar ner i backen. Hans hår, lika svart som natten skymmer hans ansikte så väl att om någon ser honom så tror dem att han bara är en skugga från skymningen som fastnat på deras husväggar. I sin hand så håller han en flicka, en flicka stum som staden, ögon som graven och med tårar som fryser till is innan dem lämnat hennes ögon. Pojken kände sig alltid så ensammen eftersom han vandrat själv i dessa gränder i snart två hundra år utan att någon sett honom. Nu har han flickan, som följer honom vart han än går.
