Jag vet inte hur mycket jag läst om sorg och sorgarbete på skolan.. jag vet hur hela processen ska gå till, hur man ska beararbete den.. hur man måste försöka kämpa sig upp osv. Just nu känns det bara som att trappan har 30000000 steg uppåt, och jag står på nedersta trappsteget och vet inte åt vilket håll jag ska sätta min fot.
Jag vet att allt kommer kännas bättre en dag, den dagen jag fått mig upp några våningar och jag aldrig skulle kunna tänka mig att sätta foten på det trappsteg som är bakom mig. Jag vet att det kommer bli tufft, och jobbigt..
Men jag vet också att jag har en fin familj där hemma, (fina familjer kanske jag ska säga!) Att jag har vänner som stöttar mig och finns där för mig, och det är dem verktygen jag behöver för att ta mig upp för den långa trappan.

Just nu kan jag inte tänka klart eller se klart, När man förlorat någon man helst vill spendera varje dag med, så känns det bara som att det inte kan bli värre.. det har vi väl alla känt någon gång i livet!? och jag har ändå haft turen att tycka om någon så mycket att jag vill spricka, det är inte alla som har fått känna den känslan.  Men nu måste jag försöka bearbeta bort dem känslorna och tänka på mig själv, mitt eget mående, hur jag ska kunna må bra och bygga upp mig själv till den mamma jag vill vara åt den lilla bebisen.  Jag tänker inte ge upp, jag tänker ge h*n all den kärlek som en människa kan ge.  Och det vet jag att även Daniel kommer göra den dagen han blir pappa, även om han inte finns där på samma sätt.